Förhandlingar pågår just nu mellan två politiska krafter, med Norge som medlare. Å ena sidan regimen, ledd av den ifrågasatte presidenten Nicolás Maduro, som de facto har kontroll över statsapparaten. Å den andra, företrädare för oppositionen, ledd av talmannen i nationalförsamlingen, Juan Guaidó. Dessa samtal utgör en möjlighet att hitta en väg ut ur det politiska dödläge som har förlamat Venezuela i månader.

Jag har skrivit i tidigare blogginlägg om utvecklingen av den djupa politiska, ekonomiska och sociala krisen i Venezuela. Under Maduro har Venezuelas förfall accelererat. Det råder brist på mat, medicin och bränsle, och det nerslitna elsystemet orsakar återkommande strömavbrott i delar av landet. Tusentals venezuelaner flyr varje dag till grannländerna från osäkerhet och misär.

FN: s högkommissarie för mänskliga rättigheter rapporterade nyligen om den förskräckande MR-situationen i landet. Politiska fängslanden av politiska skäl, tortyr och utomrättsliga avrättningar är alla en del av den mörka bilden.

Oppositionen anser Maduro vara illegitim som president, eftersom det senaste valet inte var fritt och konstitutionellt.  Guaidó, som talman i den demokratiskt valda nationalförsamlingen, ses som laglig interimspresident. Han stöds av många av världens demokratier, USA och EU bland dem. USA pressar på för en regimförändring genom ekonomiska sanktioner mot på nyckelpersoner i regimen, och nyligen även mot Venezuelas livsviktiga oljeexport. Andra länder, till exempel EU, Kanada, Schweiz, Mexiko och Panama, har också infört sanktioner mot ledande företrädare för regimen.

Men Maduros regim stöds som legitim av ett antal stater, särskilt sådana med auktoritär ledning eller socialistisk orientering. Viktigast är Ryssland och Kina, som båda har stor ekonomisk exponering i oljerika Venezuela, och Kuba.

Regimen hävdar att sanktionerna är orsaken till den ekonomiska misären. Det är sant att sanktionerna begränsar Venezuelas förmåga att importera livsmedel, läkemedel och andra viktiga varor, till exempel reservdelar. Men det är också sant att nedgången började långt före sanktionerna, under Maduros föregångare Hugo Chávez, som följd av misslyckad ekonomisk politik, slöseri och korruption. Maduros regering har ingen trovärdig plan för att dra upp Venezuela ur moraset. Och så länge som regimen motsätter sig ett nytt, demokratiskt presidentval, kommer sanktionerna att bli kvar. De eländiga livsvillkoren för vanligt folk gör att det är bråttom att finna vägen ut ur den nuvarande politiska krisen.

Oppositionen mobiliserar regelbundet stora folkmassor på gatorna i Venezuelas städer med krav på återgång till demokrati och normalitet. Det finns också en hård kärna av anhängare till regimen, som demonstrerar i tusental när de uppmanas att visa stöd för den "bolivarianska revolutionen", som leddes av Chávez. Den byggde på löften om social rättvisa och förbättringar för de fattiga. Men alla indikationer pekar nu på att den allmänna opinionen överväldigande står bakom kampen för att få en regimförändring och återupprätta demokrati, ordning och en fungerande ekonomi.

Borta från denna turbulens, på den karibiska ön Barbados, försöker norska diplomater nu få de två politiska krafterna att enas om rättvisa och demokratiska val, som en början på återuppbyggnaden av Venezuela. Deras uppgift är inte lätt. Kommer de att lyckas? De har stöd från USA, latinamerikanska grannar och från EU-länder, inklusive Sverige. Ett hoppfullt tecken är att Ryssland nu stöder förhandlingarna och målet om nya val. Ett möte nyligen i Stockholm, arrangerat av den svenska regeringen, bidrog till att åstadkomma denna förändring.

Men misstron mellan de venezuelanska politiska lägren är djup. I den politiska rörelse som skapades av Chávez, betraktas liberala och högerorienterade politiker med stor misstänksamhet. Många av dem ses främst som företrädare för den gamla elitens ekonomiska intressen. Etiketten "fascister", om än vilseledande, används ofta i den överhettade politiska retoriken.

De hårdföra i oppositionen, å andra sidan, ser förhandlingar med regimen som meningslösa. Maduro och hans cirkel vill inte riskera att förlora allt genom val som är rättvisa, så samtalen är helt enkelt en fördröjningstaktik, anser man. Den hårdföra tycker också att det är osmakligt att förhandla med en regim som är kriminell och korrumperad.

Trots detta träffas representanter från båda sidor nu och talar med varandra. Det är positivt, för det finns ingen bra alternativ utväg. Perspektivet att en hårdhänt regim, som har förlorat förtroendet både i sin egen befolkning och i omvärlden, skulle fortsätta att klamra sig fast vid makten genom förtryck, medan den ekonomiska härdsmältan fortsätter, är hemskt.

En annan möjlighet var planen att förmå militären att göra sig av med Maduro och installera en övergångsregering eller junta, för att förbereda landet för val. Den planen omfattades, på likartat sätt, både av oppositionen, som backas upp av USA, och av moderata representanter för ”chavismen”. Men militärledningen var ovillig att ta detta steg, kanske för att det inte fanns tillräckliga garantier för deras välbefinnande och straffrihet.

Och en militär intervention från utlandet, även om den är osannolik, skulle vara den värsta utvägen av alla.

Ett avtal om trovärdiga val under internationell övervakning är den lösning som skulle kunna ge venezuelanerna hopp om framtiden och öppna vägen mot ekonomisk och social återhämtning.

Vissa i den inre cirkeln runt Maduro är ovilliga att kompromissa, men växande press och ekonomins kollaps har fört regimen till förhandlingsbordet. Guaidó, under tryck från kritiken från de hårdföra, har sagt att oppositionen inte kommer att låta processen dra ut i obestämd tid; han har givit den ytterligare tre veckor. Så nu finns, under de närmaste veckorna, möjligheten att finna en utväg mot en bättre framtid för Venezuela.

Ett avtal kommer säkert att kräva ett pris. Det lär bli nödvändigt att ge ledande regimföreträdare vissa garantier mot åtal och revansch. För att skydda processen mot attacker, bör olika fraktioner, inklusive från "chavismen" och militären, inkluderas i övergången.

Detta är en svår balansgång för Guaidó. Hittills har han klarat den med mod och gott omdöme.

När demokrati har återupprättats kommer det givetvis att finnas olika grupperingar inom det politiska spektrumet. Den framtida reformagendan får avgöras genom politisk
debatt och valresultat. Men nu bör alla goda krafter förenas bakom ansträngningarna att nå en överenskommelse om demokratiska val, så snart som möjligt. Oppositionen bör lägga sina motsättningar åt sidan och ge sitt fulla stöd till Guaidó, de internationella demokratiska krafterna och de pågående förhandlingarna.

För Venezuelas skull måste vi hoppas att de norska diplomaterna är framgångsrika. De närmaste veckorna kommer att bli avgörande.