0060587 - Sleipner - Photo Kjetil Alsvik - Statoil

Vem vill satsa på ny oljeproduktion?

12 april 2017

Olja har varit den viktigaste drivkraften för utvecklingen av det moderna samhället i snart 150 år. Nu vet vi att oljeeran måste följas av något annat, mer hållbart. Men de fossila energislagen olja, gas, och även kol, kommer att vara fundamentet för världens energiförsörjning i lång tid ännu. Olja är fortfarande det största energislaget i Sverige, det som håller hjulen i gång. Olje- och gasmarknaderna har också stor påverkan på internationell ekonomi och politik.

Nätverket Olja & Gas – NOG – är ett forum som spanar på trender på marknaderna för olja och gas, internationellt och i vårt närområde. NOG, som startades och som drivs av Energimyndigheten, sprider kunskap och vill stimulera diskussionen om energipolitik och försörjningsberedskap.

I 15 år har jag deltagit i arbetet med att ordna NOG:s seminarier, som är kärnan i verksamheten. Snart håller vi vårt 86:e seminarium i ordningen, sedan starten i slutet av 2001. Jag lämnar nu min roll som ordförande i NOG:s programråd. Bo Diczfalusy, energiexpert och -ekonom med eminent kompetens från lång tids verksamhet i Sverige och internationellt, tar över.

Det är intressant att se tillbaka på hur våra diskussioner har gått under de här åren, och vilka frågor som har dominerat. I början av 2000-talet var ”peak oil” ett återkommande tema. Hur länge kan oljeproduktionen möta den växande efterfrågan och hur länge räcker resurserna? När NOG startade förbrukade världen ungefär 75 miljoner fat olja om dagen. I dag är motsvarande siffra över 90 miljoner fat.

Under början av 2000-talet blev dilemmat med vårt beroende av de fossila energislagen och de växande utsläppen av koldioxid till atmosfären allt tydligare. Våra seminarier och diskussioner visade att klimatfrågan hade blivit en realitet som också oljebolagen måste förhålla sig till, samtidigt som energiförsörjningen var helt beroende av dessa energislag.

Under slutet av 2000-talets första decennium förändrades dynamiken på de internationella marknaderna genom tekniken att utvinna gas och olja från djupa, täta bergformationer genom s.k. fracking. Tillgången till nya, stora resurser öppnades. USA producerar nu mest gas i världen tävlar med Saudi Arabien om att vara världens största oljeproducent.

Olja är en ändlig resurs, så alla är eniga om att utvinningen inte kan fortsätta att växa i det oändliga. Men den dominerande frågan är inte längre om begränsningar i produktion och resurser gör att vi snart har nått ”peak oil”, med alarmerande effekter på prisbildning och försörjning. Nu handlar det snarare om att produktionen kommer att plana ut och sedan sjunka på grund av avtagande efterfrågan, genom utveckling av ny teknik och förnybara bränslen och genom politisk styrning.

Ödesfrågan, om man så vill, är om den utvecklingen går tillräckligt fort för att världen ska kunna undgå att passera den gräns som vetenskap och politik har märkt ut; en uppvärmning på högst 1,5 till 2 grader sedan den förindustriella tiden. Det finns en del hoppingivande tecken på att utvecklingen vänder åt rätt håll, men mycket talar dessvärre för att målet inte kommer att nås.

Samtidigt vill vi att hjulen ska fortsätta att snurra och den ekonomiska utvecklingen fortsätta, inte minst i världens fattiga länder. Petroleumindustrin, som inser att den kommer att krympa, måste därför ändå fortsätta att försöka attrahera kompetens och satsa investeringar för att finna nya reserver, som kan ersätta de reservoarer som töms ut, och utveckla nya, mer hållbara produkter.

Jag tror att NOG, som det mest etablerade forumet i Sverige för diskussion av de fossila energislagens betydelse, på gott och ont, har en fortsatt roll att spela för att sprida kunskap om den svåra balansgången.