Debatten om Nord Stream 2 är för ensidig

Just nu jagar svenska medier och politiker i flock när det gäller Gazproms planerade nya rörledningar för gas i Östersjön, Nord Stream 2. Projektet beskrivs som ett säkerhetspolitiskt hot, medan betydelsen för energiförsörjning och ekonomi hamnar i bakgrunden. Det behövs ett bredare synfält och lite mer av eftertänksamhet i den här diskussionen.

EU-ländernas förbrukning av naturgas beräknas öka medan den inhemska produktionen minskar. Det är denna utveckling som ökar Europas importberoende, inte nya rörledningar. Importen kommer framför allt genom rör från Ryssland, som har enorma gastillgångar, och från Norge, som dock inte har samma möjlighet att öka sin export. För EU är den ryska gasen av största betydelse för energiförsörjningen, samtidigt som Europa är Rysslands viktigaste exportmarknad för gas.

EU har drivit på för att skapa en sammanhängande europeisk gasmarknad, med flera försörjningsalternativ och reell konkurrens. Andra möjligheter för ökad tillförsel finns numera genom import av LNG på fartyg från Mellanöstern, Afrika och USA. En ny rörledning är under byggnad genom Turkiet, som kommer att ge Europa ökad möjlighet till försörjning från Kaspiska havet.

Nord Stream 2 skulle innebära ytterligare en direkt försörjningsväg från de stora ryska gasfälten. Hur mycket rysk gas som till sist kommer att importeras bestäms av konkurrensen på marknaden, där pris och försörjningstrygghet är avgörande faktorer. Den kommersiella risken för investeringen i Nord Stream 2 bärs helt av Gazprom och deras partners.

Det råder politisk konsensus i Sverige om att vi inte är utsatta för ett akut hot från Ryssland. Det är svårt att se att uthyrning av hamnarna i Slite och Karlshamn till projektet under ett par år för lagring och transport av stålrör, på samma sätt som skedde när Nord Stream 1 byggdes, skulle innebära en upptrappning av hotbilden. Ytterligare ett par gasledningar på Östersjöns botten lär inte heller förändra säkerhetsläget. Men Sverige har naturligtvis all anledning att bidra till säkerhetspolitisk stabilitet på lång sikt i Östersjön. Det viktigaste är väl då att vända åratal av sorglöshet och återupprätta ett trovärdigt försvar, inte minst av Gotland.

Stabiliteten gynnas säkert också av handel och långsiktigt kommersiellt samarbete mellan Europa och Ryssland. Energiförsörjning innebär inte ett ensidigt beroende, utan är ett område som har stor ekonomisk betydelse för bägge regionerna på lång sikt.