Maduro och Guaidó

Maduro och Guaidó

Det är rätt - men inte riskfritt - att stödja Guaidó

4 februari 2019

Den politiska situationen i Venezuela står och väger. Å ena sidan president Maduro, som efter ett starkt ifrågasatt presidentval i maj förra året, då de ledande oppositionskandidaterna förhindrades delta, har intagit presidentposten för ytterligare en sexårsperiod. Å andra sidan den unge talmannen för nationalförsamlingen Juan Guaidó, som åberopar konstitutionen för att inta posten som tillfällig president till dess nya val har hållits.

Bakgrunden är att oppositionen, som dominerar nationalförsamlingen, betraktar förra årets val av Maduro som illegitimt. Den uppfattningen delas av en lång rad länder; USA,Kanada, de flesta latinamerikanska länder och EU, inklusive Sverige.

USA, Kanada och de flesta av grannländerna var snabba att erkänna Guaidó som Venezuelas interimistiske ledare. EU valde att kräva av Maduro att han skulle ta initiativ till ett nytt, demokratiskt presidentval.

Maduro har avvisat kravet, och EU har därför nu uttalat sitt stöd för Guaidó som tillfällig president med uppgift att leda landet mot ett nytt val. En kontaktgrupp har bildats av europeiska och latinamerikanska länder för att stödja den processen, med Sverige som en av medlemmarna.

Maduros regim är starkt pressad. De folkliga manifestationerna för en politisk förändring är enorma, och kommer säkert att fortsätta. Drivkraften är den uppdämda frustrationen över den oerhörda ekonomiska tillbakagången, bristen på livsmedel och mediciner, osäkerheten på gatorna och repressionen, med dödligt våld mot demonstranter och fängslanden av regimens motståndare.

Till detta kommer trycket från omvärlden. USA har infört skärpta sanktioner mot regimen. Nu senast har man tillgripit sitt kraftfullaste ekonomiska vapen, sanktioner mot Venezuelas oljehandel. Det är ett kontroversiellt steg, som under de närmaste månaderna kommer att starkt begränsa regimens inkomster av oljeexporten, vilka är basen för landets ekonomi. Denna hårdföra politik genomförs för att framtvinga ett regimskifte, men kommer också att drabba befolkningen genom ytterligare svårigheter för livsmedelsimport m.m.

Regimen har fortsatt stöd av en del av befolkningen. Men den  majoritet som en gång bar Hugo Chávez till makten har nu minskat till en minoritet av lojalister. Det är osäkert hur stor den är. Valet till nationalförsamling 2015 vann oppositionen med bred majoritet. Det är mycket troligt att stödet för Maduro har minskat ytterligare sedan dess.

Viktigast av allt: Maduro har fortsatt makten över statsapparaten, inklusive säkerhetstjänsten, och stöds av militären. Kuba stöder regimen och har stor närvaro med personal, både inom de civila och militära sektorerna. Och längre bort finns vänligt inställda makter, som också har ekonomiska intressen i Venezuela, framför allt Ryssland och Kina.

Är det klokt och är det rätt att göra vad EU och Sverige nu gjort, att uttala stöd för Guaidó som ledare för en process mot nya val, trots att Maduro faktiskt fortfarande utövar presidentmakten? Strategin är inte utan risker. Den militära apparaten kanske inte byter sida, som Guaidó uppmanar till (även om enskilda företrädare redan har gjort det). Då kan Maduro hålla sig kvar vid makten, samtidigt som den folkliga vreden inte kan kanaliseras politiskt, genom ett nytt val. En sådan utveckling kan bädda för ökad våldsanvändning och skulle försena övergången till en politik som kan få landet på fötter.

Maduro och hans anhängare godtar inte oppositionens tolkning av konstitutionen. Det finns också kritiska röster utanför Venezuela, särskilt från politisk vänster. Maduro valdes legitimt för sex år till, menar man, och därför finns inte det maktvakuum som berättigar en interimspresident att tillträda.

Men till sist är detta inte en fråga om rätt eller fel ur legalistisk synvinkel. Det handlar om att lösa en allvarlig politisk, ekonomisk och social kris genom att ge de venezuelanska medborgarna möjlighet att i demokratisk ordning välja sitt ledarskap. Det kommer att ge en ny regim legitimitet och bli början på att landet kan resa sig ur det pågående ekonomiska och sociala förfallet. Därför väljer EU och Sverige rätt som uttrycker tydligt stöd till den processen.

EU och Sverige måste också stötta Guaidós ansträngningar att göra den politiska basen bakom honom så bred som möjligt. Det nya Venezuela får inte bli ett projekt främst för de ekonomiska intressen som förknippas med den gamla eliten. Strävan mot social rättvisa och välfärd, som var den ursprungliga kärnan i ”chavismen” (även om den politiska tillämpningen har blivit ett kolossalt misslyckande), måste finnas med. Det politiska engagemanget från Europa bör också kompletteras med humanitär hjälp för att lindra de akuta problemen.