Venezuela-Flag[1]

Finns en väg för Venezuela ur krisen?

19 april 2017

Den 19 april varje år firar Venezuela att den långa och blodiga processen att frigöra landet från Spanien började år 1810 på denna dag. Men 207 år senare var det inte ett land i nationell feststämning som firade helgdag. Tvärtom kännetecknades dagen av enorma och upprörda demonstrationer organiserade av oppositionen mot regeringen Maduro, som svarade med att uppmana sina sympatisörer att ge sig ut på gatorna för motdemonstrationer. I Caracas och flera andra städer kom det till sammanstötningar med polisen, tårgasmolnen hängde tunga, minst två demonstranter miste livet och fler än 270 fängslades. Helgdagens demonstrationer var kulmen på flera veckor av liknande manifestationer, där flera fått sätta livet till.

Jag har sedan länge ett engagemang för Venezuela, och skrev om den oroande utvecklingen i landet på denna sida för ett drygt halvår sedan. De mörka framtidsutsikter som då avtecknade sig tycks besannas. Bakgrunden i korthet:

En felslagen ekonomisk politik, med socialistiska förtecken, har lett till allvarlig varubrist och till en statsfinansiell kris. Ekonomin krymper år efter år, inflationen är världens högsta. Parallellt med den ekonomiska krisen har kriminaliteten tilltagit och vanliga medborgare känner oro för sin säkerhet.

Venezuelas ekonomi är ensidigt beroende av oljeexporten. Under åren med höga oljepriser hade staten mycket stora intäkter, men förberedde sig inte för sämre tider. Enorma resurser användes för sociala projekt och för att med subventioner bekämpa fattigdomen och hålla uppe det politiska stödet för regimen, inom och utom landet.  Investeringar och underhåll fick stå tillbaka. Sedan 2014 har oljepriserna halverats, och är nu tillbaka på mer normala nivåer. Samtidigt har oljeproduktionen i Venezuela, som rapporterar världens största oljereserver, successivt minskat. Enligt aktuella rapporter producerar landet i dag mindre än 2 miljoner fat/dag (1999, då Hugo Chávez blev president, producerades nära 3,5 miljoner fat/dag).

Allt detta har underminerat stödet för regimen. Oppositionen vann valet till nationalförsamlingen i slutet av 2015 med bred marginal. Oppositionen försökte därefter få till stånd en folkomröstning med målet att återkalla presidentens mandat, men detta blockerades av regimen, som också har försökt att frånta nationalförsamlingen politiskt inflytande. De regionala val som skulle ha hållits i slutet av förra året har uppskjutits till en obestämd tidpunkt och ledare för oppositionen har neutraliserats, senast genom förbudet för oppositionsledaren Henrique Capriles att verka politiskt i 15 år.

Regimen har tydligt visat att den inte vill möta opinionen i ett val f.n. Den vill inte riskera att den s.k. revolutionen rullas tillbaka. Förlust av makten skulle också säkerligen leda rättsliga och ekonomiska problem för flera av regeringspartiets ledande företrädare, som anklagas för lagbrott och korruption. Deras hopp står nog till att ökade oljepriser på nytt ska göra det möjligt att föra en expansiv politik, som kan leda till en starkare ställning i opinionen. Maduro anklagar oppositionen för att förbereda en kupp för att störta honom och skyller de ekonomiska problemen på ekonomisk krigföring, inspirerad av USA.

Nästa ordinarie presidentval ska hållas i december 2018. Med brist på livsmedel och mediciner som gör det dagliga livet svårt för många, kan oppositionen inte vänta lugnt till dess. Tvärtom uppmanar Capriles till fortsatta demonstrationer. Risken är uppenbar för mer våldsamhet, som möts med hårdare repression. En omfattande arbetsnedläggelse är en annan metod som oppositionen har prövat i politiskt syfte tidigare, men efter en tid frestar en sådan taktik på kampvilja och sammanhållning.

Vilka utvägar finns? Efter de våldsamma demonstrationerna har Maduro inbjudit oppositionen till dialog, men en konstruktiv sådan kan nog inte komma till stånd med mindre regimen medverkar till att rättvisa val kan hållas och oppositionens ledare återfår sin frihet att verka. Den ökande pressen från grannländerna och från de amerikanska staternas organisation (OAS) skulle möjligen kunna framtvinga en dialog, för att deskalera konflikten. Men ett liknande försök, med Vatikanen som medlare, under hösten förra året misslyckades.

En palatsrevolution i regeringspartiet för att bryta dödläget kan inte uteslutas. Till sist blir nog den avgörande faktorn hur militären ställer sig. De ledande militärerna är lojala mot regimen och har säkert också mycket att förlora på ett maktskifte, men ett ingripande för att hindra eskalerande våld kan i värsta fall bli den sista utvägen. Det vore i så fall ett stort bakslag för Sydamerikas äldsta demokrati.

Den nuvarande regimen tycks vare sig ha vilja eller förmåga att vända utvecklingen i Venezuela. En politisk förändring måste komma. När den dagen kommer ligger ett gigantiskt arbete framför en ny regim, efter mer än 15 år av felslagen politik: ekonomin ska återuppbyggas genom att oljeindustrin restaureras och investeringar kommer i gång; statsfinanserna måste saneras; livsmedelsförsörjningen ska tryggas; rättsväsendet reformeras etc. Det blir en lång och delvis smärtsam process, inte helt olik den som de östeuropeiska länderna stod inför efter Sovjetunionens kollaps. Den kommer att kräva en handlingskraftig politisk ledning utan ideologiska skygglappar och, inte minst, omvärldens stöd.