Venezuela

Venezuela mot en allt djupare ekonomisk och politisk kris

4 augusti 2016

Mitt arbete i och med Venezuela under andra halvan av 1990-talet och ett antal år in på 2000-talet har gjort att jag löpande följer vad som sker i landet.  Förutsättningarna borde egentligen vara goda för en positiv utveckling, men sedan millennieskiftet har Venezuelas ekonomi tvärtom förfallit och en djup politisk kris råder. Risken är stor för ett demokratiskt sammanbrott. Här summerar jag situationen från min horisont: 

Stora oljeresurser men minskande produktion

Venezuela, som har ca 33 miljoner invånare och som till ytan är dubbelt så stort som Sverige, är rikt på naturresurser – olja och gas, malmer, vattenkraft. På 1990-talet öppnades oljeindustrin, som hade nationaliserats 20 år tidigare, på nytt för utländska investeringar. Med hjälp av dem och ny teknologi ökade oljeproduktionen till nästan 3,5 miljoner fat om dagen 1998. Då var nettoexporten av olja ca 3 miljoner fat/dag. Vid den här tiden betraktades det statliga Petróleos de Venezuela (PDVSA) som ett av de mest kompetenta nationella oljebolagen, med en välutbildad professionell kader.

Sedan Hugo Chávez kommit till makten 1999 vreds oljepolitiken på nytt i nationalistisk riktning. Utländska oljebolag tvingades minska sina ägarandelar och sitt inflytande över driften av de oljefält där de hade investerat. De mycket stora resurserna av extra tung råolja i ett bälte norr om den mäktiga Orinoco-floden klassificerades, och därför rapporterar Venezuela nu större oljereserver än något annat land (ca 300 miljarder fat).

Chávez nationalistiska och socialistiskt färgade politik innebar att social utjämning prioriterades. PDVSA:s mål blev inte längre att vara ett framstående nationellt oljebolag, utan bolaget politiserades för att bli ett verktyg för det sociala projektet. Nya investeringar och underhåll kom i andra hand, och efter några år började produktionen sjunka. En omfattande, politiskt motiverad strejk inom PDVSA i början på 2000-talet ledde till ett temporärt produktionsbortfall. Chávez red ut stormen, men efteråt avskedades närmare 20 000 av PDVSA:s professionella personal.

Trots produktionsminskningen fick Venezuela enorma exportinkomster under perioden med gradvis stigande oljepriser, fram till 2014. När oljepriserna under de senaste två åren har fallit tillbaka till en måttlig nivå är det plågsamt tydligt hur illa Venezuela rustade sig under de goda åren. Och en återgång till en oljemarknad med skyhöga oljepriser, som skulle kunna hjälpa Venezuela, är inte sannolik på ett par års sikt.

Externa källor (IEA och OPEC) uppskattar att Venezuelas aktuella oljeproduktion nu har fallit till ca 2,1 miljoner fat/dag. Stigande intern konsumtion av bränsle, som är kraftigt subventionerat, medför att nettoexporten nu är mindre än 2 miljoner fat/dag. I kombination med de lägre internationella priserna innebär detta att Venezuela exportinkomster från oljan har minskat dramatiskt under de senaste åren. Dessutom får PDVSA inte betalt för all olja man exporterar – en del måste levereras som betalning för utländska lån som tagits, framför allt från Kina, för att finansiera den svällande offentliga budgeten.

Venezuela är extremt beroende av oljeexporten. Men det är ändå inte oljepriserna som är den viktigaste orsaken till landets ekonomiska kris. Det är politiken.

Socialistisk politik med katastrofala resultat

Den karismatiske Hugo Chávez införde en ekonomisk politik av socialistiskt snitt, med inspiration från Kuba. ”Det 21:a århundradets socialism” blev slagordet för det man kallade en revolution, med ambitionen att förändra samhället i grunden. Den politiken har fortsatts av Chávez blekare efterträdare Nicolás Maduro. Det överordnade målet var ökad social rättvisa, naturligtvis ett högst respektabelt mål i ett samhälle som präglas av stora skillnader mellan rika och fattiga. Men resultaten av politiken har blivit fullkomligt katastrofala.

Pris- och valutakontroll har lett till minskad produktion i landet och ökat importbehov. Regeringen har svarat med förstatligande av jordbruk och industri, vilket ytterligare försvagat den produktiva apparaten. En del av kassaflödet har använts att köpa politiskt inflytande i regionen, medan investeringar och underhåll är eftersatta. Subventioner av livsmedel och bränsle och andra sociala projekt har gjort att statens utgifter vuxit kraftigt. Hålen i statens och PDVSA:s budget har täppts till med upplåning utomlands, delvis med återbetalning genom framtida oljeproduktion.

I dag råder varubrist och världens högsta inflation (enligt IMF är den nu nära 500 % per år). Folk slutar sina jobb för att köa i timtal för att kunna köpa mat och hushållsartiklar till subventionerade priser. Varorna kan sedan säljas till mångdubbelt högre priser på den svarta marknaden eller smugglas till Colombia. Oron tilltar och affärer plundras när de får påfyllning på sina tomma hyllor. Medierna  berättar om hunger och om brist på läkemedel. Företagen får inte tilldelning av dollar i den hårt kontrollerade ekonomin för att kunna betala nödvändig import.

President Maduro har nyligen givit armén order om att ta kontroll över alla importhamnar och styra varuflödet. Det blir allt tydligare hur den pressade regimen måste förlita sig på militären för att försöka hålla samhällsmaskineriet i gång.

Fattigdomen, som bekämpades med en viss framgång i början av Chávez regeringsperiod, växer nu igen. Folks frustration leder regelbundet till demonstrationer och oro på gatorna. Laglösheten har tilltagit, liksom korruptionen.

En vän i Venezuela, som driver ett socialt utvecklingsprojekt med inriktning mot jordbruk på den fattiga landsbygden, berättade hur rånare nyligen under vapenhot bröt sig in hos den lilla organisationen, stal deras bil, utrustning, datorer, mobiltelefoner m.m. En alldaglig händelse i Venezuela. Bilen kunde stoppas av polisen och den fick organisationen så småningom tillbaka. Resten behöll polisen, som en slags provision, för egen räkning.

I stället för att ha byggt en starkare ekonomi med utgångspunkt från de rika naturresurserna, har landet i dag blivit mer beroende än någonsin av oljan och utländska långivares välvilja. Venezuelas kreditbetyg är på bottennivå, och det är en öppen fråga om republiken och PDVSA kommer att kunna möta de stora lånebetalningar till utlandet som förfaller i oktober och november, sammanlagt ca 4,5 miljarder dollar. Nästa år väntar ännu större återbetalningar.

Hot mot demokratin

Venezuela är Latinamerikas äldsta demokrati – den sista militärdiktaturen föll 1958. Men demokratin är nu hotad. Regimen anser sig stå i spetsen för en revolution och det ligger inte i en revolutionär regims natur att medge att politiken har slagit fel. Presidenten och regeringen har inte förmått formulera ett reformprogram som skulle kunna vända utvecklingen. I stället ordineras mer av samma medicin, och den frustrerade oppositionen betecknas som förrädare mot revolutionen. Samtidigt sjunker stödet för regimen i befolkningen (nu är det bara strax över 20 procent som stöder Maduro, enligt en aktuell opinionsundersökning).

Den politiska oppositionen är splittrad på ett flertal partier, men har skapat en någorlunda enig front för att åstadkomma en politisk förändring. I samverkan lyckades oppositionen vinna en majoritet vid valen till nationalförsamlingen i december 2015, och försöker nu använda konstitutionens regler för att förkorta presidentens sexåriga mandatperiod genom en folkomröstning under detta år. Därmed skulle ett nyval framtvingas. Om folkomröstningen kan förhalas till efter januari 2017 och Maduro förlorar (vilket tycks sannolikt), inträder den av honom utnämnde vicepresidenten för resten av mandatperioden, till början av 2019, och regimen kan stanna vid makten.

Efter en långdragen process har valmyndigheten nu godkänt den insamling av minst 200 000 namnunderskrifter som är det första steget mot en folkomröstning (oppositionen genomförde en insamling av nära 2 miljoner underskrifter i början av maj). 20 procent av valmanskåren måste sedan skriva under en andra petition för att en folkomröstning ska utlysas (vilket innebär att ca 4 miljoner underskrifter måste samlas in på tre dagar). Valmyndigheten har ännu inte bestämt när denna andra etapp kan genomföras.

Regimen har inget intresse av att frivilligt sätta sin maktställning och ”revolutionen” på spel. Under femton år har ”chávismen” skaffat sig ett starkt grepp om valmyndigheten, domstolarna, militären och medierna, och försöker nu på olika sätt blockera oppositionens initiativ. Maduro har öppet deklarerat att det inte blir någon folkomröstning i år.

Mot den här bakgrunden är det stor risk för att spänningen tilltar och att Venezuelas kris fördjupas ytterligare. Om inte majoritetens vrede och frustration över laglöshet, varubrist och korruption kan få ett politiskt utlopp, kan följden i stället bli fler demonstrationer, oro och mer våld. I ett sådant läge kan regeringen kalla på militären eller beväpnad milis för att skapa ordning och slå ned oppositionen. ”Autogolpe” är ett ord på spanska för en kupp som iscensätts av en sittande regim för att försäkra sig om fortsatt makt. En palatsrevolution eller ett kuppförsök från en missnöjd grupp inom militären är också tänkbara scenarier.

Sammanfattningsvis kan man alltså se risker för en våldsam utveckling och för inre hot mot den venezuelanska demokratin, om inte majoriteten av befolkningen kan skönja en förändring som kan förbättra Venezuelas prekära situation. De närmaste månaderna kan bli avgörande.

För den som vill läsa en levande och lättläst beskrivning av Venezuelas väg mot dagens kris vill jag rekommendera Kajsa Normans nyligen utkomna bok ”Den som tröttnar förlorar: kampen om Venezuela” (SILC Förlag).