Venezolaner påå flykt

Nyårsönskan för Venezuela

30 december 2018

Bland världens krishärdar är det en jag känner mig särskilt nära: Venezuela. Där har jag bott och arbetat, och sedan den perioden avslutades håller jag kontakt och följer utvecklingen. Ska 2019 bli ett år då den venezuelanska krisen kulminerar?

Tidigare på min blogg har jag skrivit om landets ekonomiska förfall och om den politiska krisen. Detta har bara förvärrats under det gångna året. En veritabel folkvandring sker nu av venezolaner som flyr varubrist, hyperinflation, undernäring och kaos, med hopp om att finna ett bättre liv i grannländerna. FN rapporterar att 3 miljoner hittills har flytt – en av de största flyktingkriserna i världen. Människor far illa och påfrestningarna på grannländerna är stora.

President Maduros regim har inte visat sig förmögen att vända utvecklingen, trots landets rikedom på resurser. Den klamrar sig i stället fast vid makten, bl.a. genom att neutralisera oppositionen och dess ledare. I ett tidigarelagt presidentval maj, utan deltagande av de ledande krafterna inom oppositionen, omvaldes Maduro för ytterligare sex år. De flesta grannländer, USA och EU betraktar detta val som illegitimt.

Den 10 januari 2019 är dagen då presidenten ska installeras för nästa sexårsperiod. Det är troligt att en installation av Maduro för ytterligare sex år leder till interna protester och manifestationer från omvärlden. Den politiska krisen accentueras av att nationalförsamlingen, som valdes legitimt 2015 med klar majoritet för oppositionen, också har berövats sin makt genom domstolsbeslut och val av en separat konstituerande församling, helt i händerna på regimen.

Venezuela måste ta sig ur denna kris, som medför ett så högt pris, humanitärt och ekonomiskt. Frågan är hur. Regimen har snarast stärkt sitt maktmonopol och lutar sig mot militären. Generalerna uttalar sitt stöd för ”revolutionen”, och blir säkert väl belönade för detta. Oppositionen är snöpt och dessutom internt oenig.

Det finns olika, mer eller mindre obehagliga scenarier för framtiden. En militär intervention från omvärlden är det värsta. En sådan är inte sannolik, men både venezuelanska och utländska politiker flirtar ibland, oansvarigt, med möjligheten. En palatsrevolution inom det styrande socialistpartiet är tänkbar, men innebär ingen lösning för den felslagna ekonomiska politiken. Fortsätter försämringen av människors livsvillkor kan dagens uppgivenhet vändas till bredare folklig vrede. Historien visar att en sådan kan forma en våg som sköljer bort också en regim med starkt grepp om makten.

Petroleumindustrin och oljeexporten är fundamentet för Venezuelas ekonomi. Också den basen har eroderats under de senaste femton åren. Under de första åren på 2000-talet producerade landet över 3 miljoner fat/dag. Oljeinkomsterna, som under perioden med mycket höga oljepriser 2011-2014 var enorma, användes i stor grad för sociala projekt och för stöd till andra länder i Latin-Amerika, för att stärka Venezuelas politiska inflytande. Anklagelser kommer från alla håll om att stora belopp också försnillades genom korruption. Säkert är att underhåll och investeringar i oljeindustrin eftersattes, och i dag producerar landet bara strax över 1 miljon fat/dag. Och detta i det land som rapporterar större oljereserver än något annat. Samtidigt har oljepriserna sjunkit tillbaka till en mer måttlig nivå. Den stora raffinaderiindustrin i Venezuela linkar fram, och kan bara utnyttja en del av sin nominella kapacitet. Drivmedel måste importeras för att tillgodose den inhemska konsumtionen.

En förutsättning för att renovera den venezuelanska ekonomin är att petroleumindustrin kommer på fötter igen. När det fundamentet har återuppbyggts kan andra sektorer också få växtkraft. Men Venezuela, på statsbankruttens rand, kan inte åstadkomma en sådan vändning på egen hand. För det krävs samarbete med andra länder och med internationella institutioner. Maduro-regimen försöker lösa dilemmat genom lån från Kina och Ryssland, i utbyte mot ”inteckningar” i oljeresurserna. Det är en lösning som på sikt underminerar självständigheten, tvärtemot regimens högstämda, nationalistiska retorik.

Den hållbara lösningen för Venezuela är återupprättande av ett demokratiskt styre genom fria val. Det skulle öppna dörren för humanitärt stöd på kort sikt. Genom att rättsordningen avpolitiseras och omvärldens förtroende återställs kan ekonomin steg för steg restaureras. Det är en process som kommer att ta tid, men Venezuela har både de naturliga och mänskliga resurserna för att göra den möjlig.

Försöken till dialog mellan regimen och oppositionen för att åstadkomma en sådan lösning på krisen har hittills misslyckats. Men det borde ligga i alla sanna patrioters intresse att slå in på den vägen. Andra möjliga utgångar ur krisen kan bli mycket obehagliga. Om goda krafter samverkar skulle 2019 kunna bli en vändpunkt för det pressade landet.