För ett år sedan fanns det hopp om att det sociala och ekonomiska förfallet i Venezuela skulle kunna stoppas. Och att en politisk lösning ganska snart skulle kunna föra landet tillbaka till demokrati.

Så har det inte blivit.

Det föreföll snarare som om president Maduros ställning stärktes under förra året, sedan oppositionens försök att få militären att byta sida hade misslyckats. Juan Guaidó, ordförande i nationalförsamlingen som valdes 2015, i ett val som anses ha varit korrekt, har inte uppnått målet om en regimförändring. Hans ställning i opinionen har därför gradvis försvagats.

Förhandlingarna mellan regimen och oppositionen om en väg mot demokratiska val, med norska diplomater som medlare, körde fast i början av hösten. Regimen avbröt sin medverkan, sedan USA skärpt sina sanktioner mot Venezuela.

I höstas ingick regimen ett avtal med några mindre oppositionspartier, och lyckades därmed splittra oppositionen. Under kuppartade former lyckades man vid årsskiftet få en samarbetsvillig deputerad vald till nationalförsamlingens ordförande, medan Guaidó och de deputerade som stöder honom fysiskt hindrades från att delta. Nu finns alltså två delar av parlamentet, en med Guaidó som ordförande och en som är mer inställd på att samverka med regimen.

Regimen får politiskt och materiellt stöd från några andra auktoritärt styrda länder, framför allt Ryssland och Kuba. Eftersom omvalet av Maduro till president 2018 har stämplats som odemokratiskt, erkänns Guaidó som interimspresident av ett antal stater, däribland USA. Han stöds av ännu fler, däribland grannländer i Latinamerika, EU och Sverige, i sin ställning som ordförande i den demokratiskt valda nationalförsamlingen.

Samtidigt har situationen för landet och befolkningen förvärrats ytterligare.

Fängslanden utan rättegång och trakasserier mot oppositionella fortsätter.

Den ekonomiska utförsbacken är brant. Även om en hel del varor har återvänt till butikerna i Caracas, om man kan betala i dollar, lever en majoritet av befolkningen under fattigdomsgränsen. En stor andel anses vara undernärd och det råder brist på drivmedel. Av de omkring 30 miljoner invånarna uppskattas ca 4,5 miljoner ha lämnat landet. Flykten fortsätter i en takt av 4 000 – 5 000 personer om dagen.

Oljeproduktionen i Venezuela, som är ryggraden i ekonomin, har minskat med 80 % sedan toppen omkring år 2000. Den största delen av raset har inträffat sedan de höga oljepriserna föll 2014 och Maduro tillträdde som president. Venezuela har haft allt mindre olja att exportera till marknadspris – en hel del har fått levereras med rabatt eller som återbetalning av lån från ryska bolag och från Kina. Under de senaste åren har de successivt skärpta sanktionerna från USA försvårat exporten ytterligare.

För att göra ont värre har oljepriserna sedan början av mars fallit till sin lägsta nivå på mer än 20 år. Detta är ett resultat av priskriget mellan Saudi Arabien och Ryssland och av att efterfrågan i världen minskar till följd av Covid-19-pandemin.

Denna pandemi kastar nu sin skugga också över Venezuela. Den söndertrasade sjukvården, som lider brist på det mesta, lär ha liten förmåga att hand om ett växande antal sjuka.

Det kan se ut som om regimen har ökat sina möjligheter att överleva. Men dess förmåga att bekämpa de humanitära, ekonomiska och hälsomässiga kriserna är i grunden svag.

Så hur ska landet kunna ta sig ur denna desperata situation?

Det står klart att regimen inte frivilligt vill sätta sin ställning på spel i fria val. Oppositionen å sin sida har inte kunnat enas om vägen framåt. Militären är försiktig och vill inte ta risker. Utsikterna för att de politiska krafterna i Venezuela på egen hand ska finna lösningarna på de enorma problemen är små, som jag ser det. Omvärldens aktiva engagemang behövs.

Flyktingströmmen, bristen på mat och medicin och den annalkande pandemin gör att humanitär hjälp utifrån är nödvändig. För att på längre sikt kunna få ekonomin att växa behöver petroleumindustrin återuppbyggas. Den uppgiften kräver också internationell medverkan, finansiellt och tekniskt.

Den demokratiska krisen kan bara lösas genom fria och rättvisa val. Det finns inte förutsättningar för sådana val så länge Maduro har oinskränkt makt. Ett avtal om en övergångsregering med deltagande av olika politiska krafter, med stöd av militären, är den väg som moderata krafter i oppositionen och många utländska vänner till Venezuela sedan lång tid har förespråkat.

Den 31 mars, lanserade utrikesminister Pompeo en plan i denna riktning: ”Democratic Transition Framework for Venezuela”. Enligt planen ska alla politiska fångar omedelbart friges och nationalförsamlingens konstitutionella roll återupprättas. Ett statsråd på fem personer, som representerar de de största politiska grupperingarna, ska väljas och överta den verkställande makten. Fria val av nationalförsamling och president ska hållas inom 6 – 12 månader. Militärens överkommando bibehåller sina poster. Ett internationellt program för humanitärt och ekonomiskt bistånd sjösätts.

Om planen följs ska USA och EU att gradvis lyfta de gällande sanktionerna mot makthavare; när korrekta val har hållits avvecklas alla sanktioner.

Planen bygger på diskussionerna under norsk ledning i somras. Den innebär att USA nu tydligt ställer sig bakom en diplomatisk lösning. Kan den bli utgångspunkten för en nystart för Venezuela? Den kräver att Maduro stiger åt sidan, men han behöver inte lämna landet och skulle bli befriad från sanktionerna mot sig och sin omgivning. Inte heller Gauidó får leda landet, den exekutiva makten fram till nya val ska utövas av det partssammansatta statsrådet, där ingen får vara medlem av nationalförsamlingen.

Några dagar tidigare hade det amerikanska justitiedepartementet väckt åtal mot Maduro och några andra centrala regimfigurer för narkotikasmuggling och utfäst en stor belöning för hans gripande. Den aktionen ger intryck av en ganska okoordinerad amerikansk policy. För att ”the transition framework” ska kunna nå sitt syfte måste USA säkert vara berett att dra tillbaka åtalet och hotet om utlämning. Om inte får regimen ytterligare en anledning att hålla sig kvar vid makten.

Den första reaktionen till den amerikanska planen från regimen i Caracas var, inte oväntat, avvisande. Vårt land är suveränt, sade man, och böjer sig inte för diktat från utländska makter. Men suveräniteten är egentligen ganska ihålig. Samarbete med det internationella samfundet är den enda vägen ur krisen.

Rysslands inställning blir av stor betydelse. Väljer man att inte ställa sig i vägen för den amerikanska planen är det en viktig signal. För några dagar sedan meddelade den största ryska investeraren i Venezuela, oljebolaget Rosneft, att man lämnar Venezuela och överlåter sina intressen till ett okänt, statsägt bolag. Det kan vara en manöver för att undvika de amerikanska sanktionerna, men kan också tolkas som ett tecken på att stödet för Maduro inte är orubbligt.

Till sist blir det troligen inställningen hos nyckelpersoner i Maduros krets och hos det militära ledarskapet som avgör den fortsatta utvecklingen.

Venezuelas kris har förvärrats under det senaste året. Men i bästa fall kan man nu skönja en vändpunkt.