En av de allvarliga kriser i världen som har hamnat i skuggan av det dominerande nyhetsflödet under det tunga året 2020 utspelar sig i Venezuela.

Landet styrs av en närmast diktatorisk regim. Övergreppen mot mänskliga rättigheter är väl dokumenterade. Politiska fångar räknas i flera hundratal, och tusentals dödas utomrättsligt av säkerhetsstyrkor varje år. Oppositionspolitiker fängslas eller går i exil. Ekonomin är i ruiner, inte minst den viktigaste motorn, oljeindustrin. Landet pressas av sanktioner riktade mot regimen, med syfte att återupprätta demokratin, men de drabbar också gemene man. Venezuela är potentiellt ett rikt land, men i dag lever en majoritet av befolkningen i fattigdom. Omkring 5 miljoner venezolaner har sett sig tvingade att lämna sitt land – den största flyktingkrisen i Latinamerikas moderna historia.

För två år sedan fanns ett visst hopp om att en enig och energisk opposition skulle kunna bana väg för demokratiska val och få utvecklingen att vända.

Oppositionen hade samlat en koalition, som hade bred majoritet i nationalförsamlingen. Juan Guaidó valdes till talman i början av 2019, och blev då ledare för oppositionen. När president Nicolás Maduro tillträdde sin andra, sexåriga mandatperiod utropade Guaidó sig till interimspresident, med stöd av koalitionen. Bakgrunden var det irreguljära omvalet av Maduro 2018. Guaidó fick stöd som den legitimt valde ledaren för Venezuela av mer än 50 länder med USA i spetsen.

Oppositionens plan var att folkliga protester och internationell press skulle få militären att byta sida och ”övertyga” Maduro om att träda tillbaka. Därefter skulle nya, demokratiska val förberedas.

Planen har misslyckats. Maduro-regimen har full kontroll över statsapparaten och har tvärt emot förhoppningarna stärkt sin ställning medan oppositionen har tappat terräng.

Finns det en väg som kan leda till att misären minskar och att befolkningen på nytt, i fria val, kan välja sitt politiska ledarskap? Eller blir framtiden en fortsatt tröstlös vandring i samma spår som i dag – repression och ekonomiskt förfall, medan de maktägande och deras vänner kan berika sig.

En sak är klar. Regimen kommer inte godvilligt sätta sin ställning på spel. Den har svagt stöd i befolkningen. För en månad sedan hölls val till en ny nationalförsamling, ett val som inte kan betecknas som fritt. Trots press från regimen för att få folk att rösta var valdeltagandet lågt. De officiella resultaten anger att bara omkring 20 % av de röstberättigade valde den partigruppering som stöder regimen. Men den vann en överväldigande majoritet av platserna i det nya parlamentet.

Oppositionskoalitionen, i mitten och till höger på den politiska skalan, deltog inte i valet, eftersom man ansåg att förutsättningarna inte var rättvisa. Men det betyder också att man förlorade sin politiska plattform då den nya nationalförsamlingen tillträdde den 5 januari. Guaidó har inte säte där och är inte längre talman. Och någon reell makt i landet utövar han inte heller. Kommer omvärlden ändå att fortsätta att se honom som Venezuelas legitime politiska ledare? Trump-administrationen gör det, men frågan är om USA under Biden, Europa m.fl. kommer att se det som konstruktivt i längden att hålla fast vid denna linje. Guaidó har också tappat sitt tidigare starka stöd i opinionen, eftersom de hoppingivande löftena om snar förändring inte har infriats.

Några mindre oppositionspartier, med liberal eller vänsterprofil, valde att delta i parlamentsvalet, där de kommer att utgöra en liten minoritet. De ser det som en framkomlig väg att arbeta inifrån det politiska systemet för att, steg för steg, uppnå förändring. Men de löper också risken att bli utnyttjade som ett slags demokratiskt staffage av regimen.

Sanktionerna pressar regimen, men de är ett trubbigt vapen. De drabbar hela ekonomin och befolkningen, medan den styrande eliten kan finna vägar att undgå effekterna för egen del. Pressen pareras också delvis genom stöd från Ryssland, Kuba och Iran och genom att en del oljeexport slinker förbi sanktionerna, bl.a. till Kina.

En auktoritär regim, som biter sig fast vid makten och en splittrad opposition – detta är ingen lovande bild för en snar återgång till demokrati i Venezuela, som har en demokratisk historia längre än något annat land i Latinamerika.

Och utan en demokratiskt vald regering och avpolitiserade institutioner – framför allt rättsväsen och valmyndighet – finns heller inget hopp om en verklig återuppbyggnad av ekonomin. En sådan kräver internationellt finansiellt stöd och stora investeringar i den nerkörda produktionsapparaten.

Men det finns en ny faktor som kan innebära en ljusning: Joe Bidens tillträde som USA:s president. En effekt blir säkert att talet om att ”all options are on the table” tystnar. Det har visserligen varit mest tom bombasm från Trump-administrationen – en militär intervention var aldrig realistisk. Men förändringen kommer ändå att göra det tydligt att och förhandlingar och diplomati är den enda framkomliga vägen.

Maduro har signalerat öppenhet för förhandlingar, för att få en lättnad i sanktionerna. Det finns dock motstånd mot förhandlingar från ledande personer i cirkeln runt regimen, som anser att man kan stärka sin maktställning ytterligare genom att slå ner den del av oppositionens majoritet som finns kvar i Venezuela, utan att behöva göra eftergifter.

Under 2019 fördes förhandlingar mellan regimen och den av Guaidó ledda oppositionen under ledning av norska diplomater. Men dessa strandade sedan Maduro gjort ett separat uppgörelse med några mindre, samarbetsvilliga partier, bakom ryggen på oppositionens majoritet. Detta misslyckande, och flera tidigare liknande, har lett till djup misstro mot förhandlingar med Maduro från stora delar av oppositionen. Men det finns tecken på att förståelsen nu har ökat för att det inte finns någon annan väg.

Och regimen behöver lättnad i sanktionerna för att kunna förbättra sitt svaga stöd i befolkningen. Därför är det troligt att någon form av förhandlingar mellan regimen och oppositionen kommer i gång, i denna omgång med välsignelse från USA.

En överenskommelse om att förbättra den förfärande humanitära situationen skulle kunna vara en inkörsport till förhandlingar om att lösa den demokratiska krisen. Men sådana överenskommelser måste träffas mellan de venezuelanska parterna – de kan inte dikteras av omvärlden. Här vilar ett stort ansvar på den splittrade oppositionen att samla sig till en gemensam hållning, som kan få stöd i befolkningen. Den av Guaidó ledda koalitionen kommer säkert att spela en fortsatt roll, men de krafter som verkar inne i Venezuela bör också inkluderas – ”minoritetsoppositionen” och det civila samhällets organisationer.

Omvärlden kan ge diplomatiskt och praktiskt stöd till en förhandlingsprocess. Det gäller i synnerhet USA, som har störst kontroll över både ”piskan och morötterna” – sanktionerna. Europa och den internationella kontaktgruppen, i vilken Sverige ingår, har också en roll att spela. Kanske kan norsk diplomati, med sin kunskap om det politiska kraftfältet i Venezuela och erfarenhet av konfliktlösning, på nytt bidra till en konstruktiv förhandlingsprocess, och till brobyggande mellan oppositionens fraktioner.

Men ytterligare en diplomatisk insats behövs för att finna en väg ur krisen. Och det är att få accept i Moskva, Havanna och Beijing för att det i grunden är ett intresse för alla att Venezuela reser sig ur askan, och på nytt bygger upp sin ekonomi. Och att därför fortsatt understöd till dagens repressiva och djupt impopulära regim varken är i landets eller omvärldens intresse.

Sverige stod värd för ett möte mellan ”internationella nyckelaktörer” 2019 för att främja en fredlig och demokratisk lösning av krisen och stödja den norsk-ledda förhandlingsprocessen. Både ryska och amerikanska diplomater deltog. Kanske kan det, när Biden-administrationen blivit varm i kläderna, finnas utrymme för ett nytt initiativ av detta slag från svensk sida.

Postat i Aktuellt och taggad med , , ,